warm and beautiful

Warm and beautiful

Kapitel 2

Mystisk

Renesmees perspektiv

När jag kom till skolan var jag bland dom första. Jag parkerade på min vanliga plats. Och gick mot cafeterian. När fler och fler strömmade in gick jag mot mitt skåp. Jag hämtade böckerna för mitt första ämne, biologi. När jag kommit halv vägs mot klass rummet sprang en kille rakt in i mig. Jag tappade böckerna mitt på golvet. Och killen sprang bara vidare. Jag suckade och tog upp böckerna. När jag skulle sträcka mig efter en av böckerna som kommit en bit längre bort tog en hand tag i den. Jag reste mig upp och där framför mig stod en kille jag aldrig sett tidigare. Han hade gyllene ögon. Som jag. Jag stirrade på honom och jag kom på mig själv med att ha munnen öppen. Jag stängde munnen och sträckte mig efter boken.

”Tack. Är du ny här? Jag har inte sett dig tidigare.” sa jag och la boken under ena armen.

”Ehh. Ja, precis. Jag och mina två bröder och min mamma har nyss flyttat hit.”

”Okej. Jag måste gå till min lektion nu men, vad heter du?”

”Mitt namn är Benjamin Dewey. Och ditt?” sa han och gick vid min sida till min lektion.

”Renesmee Cullen. Vi ses.” sa jag och vek av åt höger. Vem var den där killen? Han var vampyr. Det var jag nästan säker på. Dom där gyllene ögonen tydde på att han åt vegetariskt. Jag måste prata med pappa. Efter en stunds tänkande gick jag i rask takt mot biologi salen. Miss Harper märkte mig inte när jag slank in i rummet. Jag satte mig på min plats bredvid Corbin.

”Vem var den där killen du pratade med i korridoren?”

”Någon ny. Jag vet inte riktigt.” sa jag och tog upp mina böcker.

”Sida 109 till 115.” jag nickade till svar. Biologin gick långsamt. När miss Harper ställde en fråga till mig fick Corbin viska svaret i mitt öra. När det ringde ut samlade jag ihop mina böcker och reste mig. Corbin slöt upp vid min sida.

”Var var du på lektionen?”

”Ehh. Jag har bara lite mycket att tänka på just nu. Vi ses till lunch okej?” sa jag utan att vänta på ett svar. Jag gick till mitt skåp och bytte böckerna till väskan med idrotts kläder. Jag hörde mitt namn ropas och jag vände mig om för att se vem som ropat. Det var Sofie. Hon kom springande mot mig med andan i halsen.

”Måste prata med dig!” fick hon fram mellan flämtningarna.

”Jag är här.” sa jag och saktade av lite så att hon skulle hinna. Vi gick mot idrotts salen i ett sakta tempo.

”Ja jag vet. Men du vi tar det i omklädnings rummet. Okej?”

”Visst.” sa jag nonchalant. Hon började babbla om någon film som gick på bio. Och hon ville att vi skulle gå ett helt gäng.

”Visst.” sa jag för mig själv. VI var först i omklädnings rummet så hon pratade på.

”Vem var den där killen?”

”Han är ny. Han hette något med Benjamin Dewey, tror jag. Han hade nyss flyttat hit med sin familj.” sa jag tankspritt.

”Okej. Han var snygg. Tycker inte du det?”

”Lite.” sa jag slappt. Vi gick in i idrotts salen och passade en basket boll mellan oss. När mr Brown kom in blåste han i sin visselpipa och vi samlades. Vi spelade två basket matcher den lektionen. Mitt lag vann som vanligt. Vi hade en kort rast så jag tänkte söka upp Benjamin. Han stod lutad mot en av väggarna lite längre bort från omklädnings rummen. Han kom gående mot mig.

”Vi ses på lunchen!” sa jag till Sofie. Hon gav mig en blick mot mig sen mot Benjamin. Jag ryckte på axlarna.

”Ska vi ta en sväng?” frågade han när han kommit närmare. Vi gick förbi mitt skåp och jag lämnade kläderna. Vi gick upp mot skogen bakom skolan. När vi kommit en bit in stannade han upp.

”Vem är du?” frågade jag och satte mig ner på ett nervält träd. Plötsligt var han borta.

 Bra/Dåligt?

Kommentera