warm and beautiful

Warm and Beautiful

Kapitel 11 del 2

 Förklara saker och ting

Vi skulle precis sätta oss i Alices porsche då Emmett kommer.

”Tja, Busfrö!” sa han retligt.

”Hej.” sa jag.

”Jag menade Alice.” sa han och flinade. Alice dansade fram till honom och slog honom i magen, fast det säkert inte gjorde ont.

”Det där gjorde inte ens ont.” sa han retligt.

”Men det kommer det att göra, när Nessie slutat skolan kommer vi hit, och då ska du få smaka på mig!” sa Alice och log mot honom.

”Det ser jag fram emot.” sa Emmett och flinade ännu mer. Alice dansade fram till bilen och satte sig.

”Hej då Emmett. Vi ses senare.” sa jag innan jag satte mig. Emmetts bullriga skratt överröstade motorn och Alice skrattade. På vägen till skolan pratade Alice med mig, hela tiden. Hon tystnade inte en sekund.

”Men Ness, hur ska du göra? Alltså han vill gifta sig med dig. Och tänk om han friar. Då kommer du ju bara krossa hans hjärta, och det vill du ju inte.” Alice tankar hjälpte mig lite men dom fick mig bara att tänka mer på det.

”Alice..snälla kan vi prata om något annat, jag vill helst inte prata om det.” sa jag och kollade ut ur fönstret.

”Ja, det är klart.” Hon tystnade, tänkte på något i en sekund eller två.

”Okej, när kan jag få ta med mig dig och shoppa?!” sa hon och log mot mig.

”Snälla, snälla, snälla söta rara Nessie.” Jag suckade ljudligt och sa:

”Okej, i helgen.”

”Men det är ju en hel vecka dit!!” Hon blev genast på mindre bra humör.

”Okej då, onsdag eller torsdag. Blir det bra?” sa jag och kollade glatt mot henne.

”Toppen!” utbrast hon och flinade. Jag visste att jag skulle få ångra det. Sedan babblade hon på om allt möjligt-skolan, shopping, och lite om Jacob också- jag fick bara säga ja eller nej, sedan fortsatte hon att ta över. När hon svängde in på parkeringen, kände jag att blickarna for till Alices bil. Gult drar väl rätt mycket uppmärksamhet och dessutom är det ju en porsche.

”Tack för skjutsen.” sa jag och kramade om henne. Jag gick ut och stod och vinkade tills hon kommit utom syn håll. Jag gick mot byggnaden och bland allt prat hörde jag någon ropa på mig.

”Renesmee!!” jag vände mig snabbt om och bakom folkmassan försökte Sofie tränga sig förbi alla. Jag vinkade till henne och gick lite åt sidan, för att vänta upp henne. När hon äntligen kom fram till mig pustade hon ut och log mot mig.

”Hej.” sa jag och vi gick vidare.

”Vem var det som lämnade dig idag?” frågade hon och såg förvirrat på mig.

”Alice, min faster.” Jag log, och tänkte på Alice. Världens raraste person. Man kunde inte få nog av henne.

”Okej, snygg bil hon har. Men är det inte lite onödigt att ha en sån bil här i Forks, man får ju inte direkt köra så fort här.” Varför skulle hon lägga sig i?

”Hon fick den av pappa.” sa jag, ett svar som jag tyckte räckte. Sofie nickade och började prata om matte läxan. Vi gick till våra skåp och hämtade böckerna till matten med mr Brown. Mr Brown hade inte kommit in i salen när vi kom in, fem minuter för sent. När vi precis satt oss kom Anna Weymoth in, rektorn. Hon ställde sig vid white board tavlan och hyssjade oss. Vi tystnade.

”Mr Brown är hemma idag med sin sjuka son.” sa han och kollade på oss alla.

”Vi har ingen som kan täcka för honom så ni får hål timme tills nästa lektion. Och sedan brukar ni ju ha honom på eftermiddagen, i idrott, så då slutar ni tidigare.” sa hon och log. Ms Weymoth var ung, hennes far hade dött, och i hans testamente stod det att hans enda dotter, Anna, skulle få ärva skolan av honom-han ägde hela. Alla reste sig och Anna och vi gick ut. Jag och Sofie gick till en bänk, ute. Det var grå molnigt, så Benjamin borde vara här idag.

”Jag kommer om en stund, måste kolla upp en sak.” sa jag till Sofie och jag gick till receptionen.

”Hej, vet du vilken lektion Benjamin Dewey har just nu?” frågade jag när jag kom fram. Den gamla tanten, med rött hår, som jobbat här i alla år kollade på datorn och kollade upp på mig.

”Han har biologi med miss Harper, han slutar om fem minuter.” sa hon vänligt.

”Tack.” sa jag och log mot henne, hon nickade till svar och jag gick ut. Jag gick till biologi salen och ställde mig utanför dörren. Det ringde i klockan där inne och eleverna strömmade ut.

”Benjamin?” Jag försökte överrösta allt mummel med det gick inte. Alla elever var ute ur salen och jag var på väg att gå där ifrån då Benjamin tog tag i min arm.

”Vi går upp till skogen.” sa han och gick. Jag skyndade mig efter honom. Vi satte oss på det nedvälta trädet, som vi satt på förra gången.

”Vad ville du?” Han kollade på mig och log.

”Jag vet inte vad du tycker vi är direkt, om du tycker vi bara är vänner. Eller om du tycker att vi är mer än bara vänner. Jag behöver veta, vad du tycker om mig.” sa jag och blev genast lite obekväm med situationen.

”Okej, jag tycker du är en jätte vacker kvinna och jag gillar dig verkligen.” sa han och kollade fortfarande på mig, han skämdes inte alls över situationen.

”Benjamin, du är verkligen en jätte bra vän. Jag gillar dig verkligen men jag älskar någon annan, och han älskar mig också.” sa jag och kollade ner i marken. Jag kollade snabbt upp på Benjamin och jag såg på honom att han var besviken, fast han försökte kolla bort från mig, så mycket som möjligt.

”Benjamin, snälla. Säg någonting.” sa jag och kollade oroligt på honom.

”Renesmee, jag kom hit med min familj, för att påbörja ett nytt liv här. Då jag träffade dig och jag trodde verkligen att jag skulle få någon att dela mitt liv med. Jag älskar dig otroligt mycket men jag förstår dina känslor, nu finns det väl inget som håller mig kvar här längre.” På bara några veckor kände jag att jag och Benjamin hade kommit varandra jätte nära, och jag mådde inte bra av att han sa så, han lät så sorgsen. Det kändes som om jag förstört allt. Men vad skulle jag gjort. Tagit reda på att han var kär i mig och sedan låtsas ha samma känslor för honom? Jag skulle bara ha sårat honom ännu mer om jag skulle gjort så, och det skulle aldrig falla mig in att göra, fören efteråt.

”Jag vet inte vad jag ska säga. Jag visste inte att du kände så. Jag vill verkligen inte såra dig, men det är så här det är. Jag älskar verkligen den här killen och han älskar mig. Men jag hoppas att ni inte flyttar på grund av det här.” Jag såg sorgset på honom och han mötte min blick.

”Jag förlåter dig Renesmee, jag skulle aldrig kunna göra något annat än att förlåta dig. Jag älskar dig otroligt mycket.” sa han med ömhet och vänlighet i rösten. Han kollade på mig och kysste mig sedan varsamt på kinden. Jag blundade och sedan kände jag vinden i mitt hår, han var borta. Jag öppnade sorgset ögonen och kollade runt om mig. Jag reste mig upp och kollade ut över skogen, han var borta. Tänk om jag aldrig mer skulle få se honom. Tänk om han var borta på riktigt. Jag stod inte ut med att ens tänka tanken. Jag försökte samla ihop mig och jag sprang tillbaka till skolgården, där Sofie fortfarande väntade på mig, på bänken där jag lämnat henne.

”Var har du varit?” sa Sofie när jag kom fram till henne.

”Pratade med Benjamin.”

”Jaha, den där nya killen.” sa hon och log.

”Det är inte på det viset.” sa jag och tog min väska.

”Ska vi gå?” sa jag och kollade på henne.

”Vart?” sa hon. Hon kollade fundersamt på mig.

”Biologin börjar om fem minuter. Men om du vill få en utskällning av Miss Harper framför alla, så varsågod men jag går nu.” sa jag och brast ut i ett stort leende. Jag flinade och gick, hon kom springande efter mig. Lektionen gick inte direkt snabbt, tanken på Benjamin kom hela tiden tillbaka och jag hade inte direkt glömt bort gårdagen men Jacob. Men tillslut ringde det ut och vi samlade ihop våra böcker,vi gick till matsalen. När vi fått vår bricka med mat gick vi till vårat bord där Corbin redan satt med en av hans kompisar, Dave Hamilton.

”Hej.” sa Corbin och log mot oss.

”Hej.” sa vi och slog oss ner. Efter fem minuter kom också Hannah Swayles. En pratsam tjej som alltid satt i vårat bord. Hon fick mig att komma på andra tankar, men både Jacob och Benjamin kom hela tiden tillbaka. Jag visste att Jacob var den rätta. Och Benjamin, att se honom så sorgsen, jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var tvungen att prata med någon. Inte Alice. Inte mamma, och inte pappa. Rosalie eller Esme, var båda bra lyssnare och hade alltid något bra råd att ge. Jag bestämde mig för att jag skulle hälsa på Rose, då Esme inte var hemma. Hon och Carlisle var hos klanen Denali, uppe i Alaska. Jasper var också med dom, hur kunde han och Alice vara ifrån varandra? Fast dom hade ju träffats imorse. Corbin förde mig tillbaka till nuet.

”Nessie?” han viftade med handen lite framför mig.

”Ja?”

”Du stirrade bara tomt framför dig, jag blev lite orolig där.” sa han och flinade.

”Ja, jag har bara mycket att tänka på just nu.” Vi fortsatte prata en stund sedan lämnade vi brickorna och gick ut. Jag och Corbin gick till SO salen, vi satte oss på våra platser och Mr Smith kom in i rummet. Han började prata om något med blommor, sedan hörde jag bara mummel. Tankarna kom hela tiden tillbaka, den här lektionen tänkte jag bara på Jacob. Vad gjorde han nu? Vad skulle jag säga nästa gång jag träffade honom? Skulle jag berätta att jag hört vad han sagt i sömnen? Skulle jag bara låtsas som om jag inte hört honom? Skulle han då gå och tänka på det? Nej, jag måste berätta det för honom. Men jag skulle först prata med Rose. Miss Harper frågade mig efter lektionen vad det var med mig. Jag svarade att jag bara hade mycket att tänka på. Hon sa: ''Det som nu tynger dig så, borde du rätta ut. För du ser lite orolig ut.'' Hon hade helt klart rätt. Jag borde rätta ut det här men jag var mer än bara orolig. När jag kom ut på parkeringen stod Alices gula Porsche på min parkering. Hon stod lutad mot bilen och smekte den. Jag gick till henne.

”Hej.” sa jag och log mot henne.

”Jag får väll ta att skjutsa dig till Rose, byrackan kommer vara hos er i eftermiddag.”

”Okej.” sa jag och drog på munnen, ett försök att le.

”Skönt att slippa idrotten?”

”Ja. Alltid skönt att slippa lektioner.” sa jag och för en gångs skull log jag. Hela vägen satt jag tyst i bilen och kollade ut ur fönstret. När Alice väl förstod att jag inte lyssnade tystnade hon. Istället satte hon på en lugnande låt på radion. Hon körde upp på grusvägen och hem till oss.

”Lämna grejerna, så skjutsar jag dig till Rose sen.” sa hon och jag gick in och lämnade väskan på mitt rum. Jag gick ut till Alice och vi åkte iväg.

Bra/Dåligt?

Mer/Sluta?

Det är jätte kul att så många tycker det är bra, och jag blir verkligen rörd av alla fina kommentarer:) Ska skriva på kapitel 12 nu, ur Roses perspektiv.