warm and beautiful

 

Warm and Beautiful

Kapitel 12 del 2

Rosalies perspektiv

 

”Vad är det du säger?”

”Jag såg bara det sedan blev allt bara svart.” sa hon frustrerat.

”Jag kommer över på en gång.”

”Vi är hos Esme.” sa hon och jag la på.

”Emmett!” ropade jag.

”Ja?”

”Kom!” Emmett kom, han kollade oroligt på mig.

”Vad är det?”

”Det är Nessie, Alice tror hon är kidnappad.”

”Va? Vad pratar du om?” Emmett kollade förvirrat på mig.

”Vi ska till Esme och Carlisle.” Han nickade och vi sprang dit på en gång. Alla var samlade där: Carlisle och Esme satt i ena två mans soffan, Bella och Edward i den andra och Alice och Jasper satt i trappan. Jacob hade med sig Quil och Embry. Jacob satt i fåtöljen närmast Bella och Edward medan Quil och Embry stod borta vid dörren. Vi satte oss ner och jag kollade på alla. En efter en, alla kollade tomt framför sig. Edward kramade om Bella och viskade hela tiden-det kommer bli bra, vi kommer hitta henne- i hennes öra.

”Alice. Har du sett något mer? Var det något i din vision som du kände igen?” Edward kollade på Alice oroligt.

”Jag vet inte. Allt är bara svart. Alldeles tomt. Jag ser ingenting.” sa hon frustrerat. Hon spände tinningarna och kollade tomt framför sid, Jasper satt tätt bredvid henne med armen om henne.

”Har ni sökt genom området runt skolan?” frågade jag.

”Nej, vi sitter bara här och tänker. Vad tror du?” sa Jacob spydigt.

”Jacob, det där var onödigt.” sa Bella och kollade strängt på honom.

”Förlåt.” mumlade han. Jag struntade i honom och sa sedan:

”Men ni har alltså sökt igenom området runt skolan, men Alice, såg du något alls i din vision som kan vara till någon nytta?”

”Jag vet inte. Jag behöver lite frisk luft. Bella, Rose kan ni vara snälla och följa med?” Jag förstod inte vad hon ville men vi följde med henne ut.

”Jag har något som kan vara till nytta.” sa hon när vi gått så långt att huset var utom synhåll.

”Men varför kunde du inte säga det där inne?” frågade Bella förvirrat.

”För att Jacob var där. Ni förstår, för ett tag sedan kom Nessie hem till mig och ville prata. Hon hade träffat en kille i skolan. Han var ny.”

”Och?” sa Bella otåligt.

”Han heter Benjamin. Och är vampyr.” Hon kollade ängsligt på oss båda.

”Jag pratade med Edward förut och, ja, han hade hört Ness tänka på honom. Den gången dom sist träffats. Tydligen gillar han henne jätte mycket, ja jag är inte säker men jag tror att det är han.” sa hon tveksamt.

”Vi måste få vet mer om den här ''Benjamin''. Men varför tyckte du att du inte kunde säga det där inne?” frågade jag.

”Jacob. Annan kille kär i Renesmee.” Alice kollade menat på mig och jag förstod.

”Det skulle bara vara rätt åt jycken!” Jag log åt tanken.

”Okej, vi måste få bort Jacob ur det här. Han kan vara så avundsjuk ibland och sedan måste vi prata med Edward, vi måste veta vad han vet om Benjamin.” sa Bella allvarligt och vi sprang tillbaka. Vi fick Jacob och dom andra hundarna ut ur bilden genom att säga att dom skulle söka igenom skogarna.

”Benjamin älskar tydligen Renesmee och han blev förkrossad när hon berättade för honom om henne och Jacob.” sa Edward ängsligt. Vi var alla samlade hos Esme och Carlisle. Jag satt i Emmetts knä i en fåtölj. Han höll om mig, mjukt.

”Jag vet inte vad jag ska tro.” sa Esme oroligt. Hon kollade ängsligt på Edward och satte sig sedan ner, bredvid Alice och Bellas i soffan. Jag kollade upp på Emmett, han kollade oroligt på mig.

”Men det måste finnas något vi kan göra, på något sätt. Jag vill inte bara sitta här.” sa Alice och reste sig upp.

”Men om Jasper, Alice Esme och Carlisle söker igenom området vid skolan, igen. Så försöker jag, Bella, Em och Rose få tag på Benjamin. På något sätt måste vi väl kunna hitta honom.” sa Edward.

”Vi gör så.” sa Carlisle.

”Vi sticker då.” sa Jasper och han och dom andra försvann ut ur rummet.

Bra/Dåligt?

Mer/Sluta?

Jag sa ju att detta kapitel skulle komma snart;) och nästa kapitel kommer även det snart:) ska fortsätta med kapitel 13 nu :)

 

Warm and Beautiful

Kapitel 12

Rosalies perspektiv

Jag satt på verandan och läste en tidning, då Alices gula porsche körde upp till mitt och Emmetts hus. Dörrarna öppnades och ut kom Alice och Nessie.

”Hej.” sa jag och fick ett litet leende på läpparna.

”Hej.” Nessie kramade om mig och slog sig ner, i fåtöljen bredvid.

”Vad gör ni här?”

”Ness behöver prata.” sa Alice och nickade mot Renesmee där hon satt.

”Jag ska nog åka.”

”Vart ska du?” Nessie kollade upp på Alice.

”Alaska. Men vi alla kommer hem imorgon.” Alice satte sig i sin porsche och startade den spinnande motorn.

”Jaha, vad är det som tynger dig?” sa jag när Alices bil kommit utom synhåll. Hon suckade och började förklara det hela.

….

 

”Inte för att jag gillar hunden men om du verkligen gillar honom så har du svaret.

”Du har nog rätt.” sa hon och satte sig i skräddarställning. Emmett kom ut på verandan.

”Hej.” Han kysste mig snabbt och gick fram till Nessie. Han lyfte upp henne och satte sig på stolen med henne i sitt knä.

”Jaha, vad pratar ni om?”

”Em.” sa jag irriterat.

”Ja?” Nessie kolla upp på honom och sa:

”Kan du vara snäll och gå? Jag vill prata med faster Rose. Ensam.”

”Jaja. Vad ni kör med mig.” han satte ner Nessie igen och gick in. Renesmee fnissade och sa:

”Vad ska jag säga? Ska jag säga att jag hört honom i sömnen eller ska jag bara vänta tills han säger något?”

”Berätta det.” sa jag allvarligt.

”Ja, jag antar att det är det ända rätta.” Hon reste sig upp och kramade om mig.

”Ska jag följa med dig hem?” Hon nickade och vi gick först in till Emmett.

”Får man veta vad det är som pågår eller?” Han kollade på oss.

”Jag hörde Jacob prata i sömnen.”

”Vad sa han då?” Emmett kollade oförstående på Nessie och väntade på svar.

”Att han vill gifta sig med mig.” Hon kollade bort, lite generande och satte sig i soffan i vardagsrummet. Vi gick efter, Emmett satte sig bredvid henne, la armen runt henne.

”Vad ska du säga?”

”Det enda rätta.” Emmett nickade för sig själv och kollade upp på mig.

En halv timme senare sprang jag och Nessie hem till henne. Där Jacob satt i vardagsrummet och bredde ut sig. Jag kramade om Nessie och pratade lite med Edward och Bella, gav Jacob en spydig kommentar och sprang sedan tillbaka till Emmett. Han var i vårt sovrum och låg i sängen.

”Hej.” sa jag och log. Jag gick fram till honom, la mig hos honom och kurade ihop mig i hans famn.

”Älskade Rosalie.” Han kysste mig om och om igen.

 

 

Renesmee

 

Jag satt bredvid Jake i soffan och kollade på något dåligt program.

”Jake, jag behöver prata. Kan vi gå en promenad eller nåt?”

”Ja, visst.” sa han och stängde av TV:n. Vi gick hand i hand till ängen där vi spenderat många stunder dom senaste dagarna. När vi kommit fram, och suttit oss ner sa jag:

”Jake, det här är lite svårt för mig men du behöver veta det. Igår kväll, när du skulle sova hos mig, på kvällen hörde jag dig prata i sömnen.” Jag kollade försiktigt upp på honom.

”Vad sa jag? Och varför låg du i gästrummet?”

”Du sa: ''Nessie, jag älskar dej så oerhört mycket. Vill du gifta dig med mig?''.” Jag kollade ner på marken och han tog mitt ansikte mellan sina händer.

”Det var inte meningen att du skulle höra.” sa han generat. Jag kollade hastigt bort från honom. Han tog tag i mina händer och reste sig upp. Då vi nu stod upp, båda två. Han gick ner på ena knät. Han kollade en stund på mig och log, ur byxfickan tog han upp något, en liten ask.

”Renesmee Carlie Cullen, vill du gifta dig med mig?” Han öppnade den lilla vita asken och där satt en silver ring, med en liten diamant som glittrade i ljuset av solen.

”Ja. Ja, Jacob jag vill gifta mig med dig!” Utbrast jag i ett enda leende. Han kysste mig och tog sedan tag i min hand. Han trädde på ringen på mitt ringfinger, på vänstra handen och reste sig upp. Han kysste mig igen och log.

”Jag älskar dig.” sa jag och log. Jag kände att en tår föll nerför min kind. Jacob torkade bort den och kysste mig igen och igen.

 

Rosalie

 

Emmetts andedräkt mot min hals, den ljuva doften av honom. Han kysste mig åter igen. Telefonen ringde.

”Jag tar det.” sa jag och reste mig. Han höll kvar mig och jag kysste honom igen. Han släppte och jag gick för att svara.

”Rosalie.” svarade jag. I andra änden sa Nessies röst, glatt:

”Jag är förlovad!”

”Grattis.” sa jag och log.

”Ringen?”

”En enkel men jätte fin silver ring med en diamant.” sa hon glatt.

”Du får komma över imorgon, så får jag se på den.”

”Nej, kom du. Alice är så klart redan här och Jacob är hemma just nu så kom.”

”Okej, vi kommer.” sa jag och la på.

”Emmett?” ropade jag.

”Vad är det my Angel?” sa han och kramade om mig.

”Vi ska till Nessie. Hon har något att berätta.” sa jag och flinade.

”Okej, bara om vi tävlar dit.” sa han och log.

”Visst.” Vi sprang hela vägen, jag tätt i hälarna på Emmett. När det kom till att tävla, skulle han bara vinna.

”Måste du alltid vara så seg?” sa han retsamt. Jag himlade med ögonen och han skrattade. Emmett drog upp dörren och klev in. I vardagsrummet satt: Bella och Renesmee i soffan, Alice i en av fåtöljerna, Esme i den andra och dom andra var i köket. Jag gick till vardagsrummet och Em till köket.

”Få se.” sa jag och gick fram och satte mig på huk framför Nessie. Hon visade stolt upp handen.

”Åh, vad vacker. Jycken kan i alla fall välja ring.” Nessie blängde på mig, eller ett försök att blänga på mig.

”Nå, hur vill du fira?” sa Alice glatt.

”Alice.” stönade Nessie.

”Jaja.” Hon kollade dystert på Ness.

”Fast jag kommer ju få fixa bröllopet.” sa Alice glatt.

”Men jag ska också få bestämma.” sa Nessie.

”Visst.”

”Du kommer ju få bestämma mycket med.” sa Jasper ironiskt. Han kom in och lyfte upp Alice i sin famn, och satte henne i sitt knä.

”Har ni planerat något ännu?” frågade Bella.

”Nej.” sa Nessie.

”Du borde nog sova lite.” sa Edward som kom in i rummet med Emmett och Carlisle tätt i hälarna.

”Mm.” Nessie reste sig upp.

”God natt.” sa hon och gick upp till sitt rum. Carlisle, Esme, Alice och Jasper gick strax efter. Jag och Emmett stannade ett tag till. Jag gick upp för att säga god natt till Renesmee. Jag knackade försiktigt på dörren.

”Kom in.” sa hon och jag öppnade dörren och gick in. Jag satte mig på sängkanten och log mot henne.

”Ska du ha på dig ringen imorgon?” frågade jag.

”Jag vet inte. Folk kommer ju märka den men jag vill inte såra Jakes känslor om jag inte bär den.”

”Mm, jag förstår dig. Men en sak vet jag.”

”Vad?”

”Att du alltid gör det rätta.” sa jag och log.

”Tack Rose.”sa hon och kramade om mig. Jag stängde dörren efter mig och gick ner till dom andra.

”Vi ska väl ta och gå hem nu.” sa Emmett.

”Ja.” Vi sa hej då till Edward och Bella och sprang han i hand hem till oss. Emmett satte på någon romantisk film i sovrummet och vi la oss i sängen. Jag låg med huvudet mot hans bröst.

 

 

….

 

På förmiddagen jagade vi, Emmett fällde två stora rådjur och en puma, jag en puma och två små rådjur. Vi grävde ner dom bakom en stor sten och sprang sedan hem igen. Jag satte mig och läste en bok, när jag väl kommit in i den ringde telefonen.

”Tar du det?” ropade Emmett från garaget.

”Ja.” svarade jag och gick för att svara.

”Rosalie?” sa Alice oroliga röst, i andra änden.

”Ja? Al, vad har du sett?”

”Renesmee.”

”Vad är det med henne?”

”Jacob lämnade av henne på skolan.” stammade hon. Jag förstod ingenting.

”Men vad är det med det? Alice, ta dig samman. Vad har du sett?” Nu började jag verkligen bli orolig.

”En..en vampyr kidnappade henne.”


Bra/Dåligt?

Mer/Sluta?

Förlåt för att det var så länge sen. Men har inte riktigt hunnit med allt, och imorgon börjar ju skolan (i alla fall för mig) men hoppas i alla fall att det blev bra och jag ska börja med kapitel 12 del 2 nu. Det måste ju bli en fortsättning på detta och då ur rosalies perspektiv igen:)

Warm and Beautiful

Kapitel 11 del 2

 Förklara saker och ting

 

Vi skulle precis sätta oss i Alices porsche då Emmett kommer.

”Tja, Busfrö!” sa han retligt.

”Hej.” sa jag.

”Jag menade Alice.” sa han och flinade. Alice dansade fram till honom och slog honom i magen, fast det säkert inte gjorde ont.

”Det där gjorde inte ens ont.” sa han retligt.

”Men det kommer det att göra, när Nessie slutat skolan kommer vi hit, och då ska du få smaka på mig!” sa Alice och log mot honom.

”Det ser jag fram emot.” sa Emmett och flinade ännu mer. Alice dansade fram till bilen och satte sig.

”Hej då Emmett. Vi ses senare.” sa jag innan jag satte mig. Emmetts bullriga skratt överröstade motorn och Alice skrattade. På vägen till skolan pratade Alice med mig, hela tiden. Hon tystnade inte en sekund.

”Men Ness, hur ska du göra? Alltså han vill gifta sig med dig. Och tänk om han friar. Då kommer du ju bara krossa hans hjärta, och det vill du ju inte.” Alice tankar hjälpte mig lite men dom fick mig bara att tänka mer på det.

”Alice..snälla kan vi prata om något annat, jag vill helst inte prata om det.” sa jag och kollade ut ur fönstret.

”Ja, det är klart.” Hon tystnade, tänkte på något i en sekund eller två.

”Okej, när kan jag få ta med mig dig och shoppa?!” sa hon och log mot mig.

”Snälla, snälla, snälla söta rara Nessie.” Jag suckade ljudligt och sa:

”Okej, i helgen.”

”Men det är ju en hel vecka dit!!” Hon blev genast på mindre bra humör.

”Okej då, onsdag eller torsdag. Blir det bra?” sa jag och kollade glatt mot henne.

”Toppen!” utbrast hon och flinade. Jag visste att jag skulle få ångra det. Sedan babblade hon på om allt möjligt-skolan, shopping, och lite om Jacob också- jag fick bara säga ja eller nej, sedan fortsatte hon att ta över. När hon svängde in på parkeringen, kände jag att blickarna for till Alices bil. Gult drar väl rätt mycket uppmärksamhet och dessutom är det ju en porsche.

”Tack för skjutsen.” sa jag och kramade om henne. Jag gick ut och stod och vinkade tills hon kommit utom syn håll. Jag gick mot byggnaden och bland allt prat hörde jag någon ropa på mig.

”Renesmee!!” jag vände mig snabbt om och bakom folkmassan försökte Sofie tränga sig förbi alla. Jag vinkade till henne och gick lite åt sidan, för att vänta upp henne. När hon äntligen kom fram till mig pustade hon ut och log mot mig.

”Hej.” sa jag och vi gick vidare.

”Vem var det som lämnade dig idag?” frågade hon och såg förvirrat på mig.

”Alice, min faster.” Jag log, och tänkte på Alice. Världens raraste person. Man kunde inte få nog av henne.

”Okej, snygg bil hon har. Men är det inte lite onödigt att ha en sån bil här i Forks, man får ju inte direkt köra så fort här.” Varför skulle hon lägga sig i?

”Hon fick den av pappa.” sa jag, ett svar som jag tyckte räckte. Sofie nickade och började prata om matte läxan. Vi gick till våra skåp och hämtade böckerna till matten med mr Brown. Mr Brown hade inte kommit in i salen när vi kom in, fem minuter för sent. När vi precis satt oss kom Anna Weymoth in, rektorn. Hon ställde sig vid white board tavlan och hyssjade oss. Vi tystnade.

”Mr Brown är hemma idag med sin sjuka son.” sa han och kollade på oss alla.

”Vi har ingen som kan täcka för honom så ni får hål timme tills nästa lektion. Och sedan brukar ni ju ha honom på eftermiddagen, i idrott, så då slutar ni tidigare.” sa hon och log. Ms Weymoth var ung, hennes far hade dött, och i hans testamente stod det att hans enda dotter, Anna, skulle få ärva skolan av honom-han ägde hela. Alla reste sig och Anna och vi gick ut. Jag och Sofie gick till en bänk, ute. Det var grå molnigt, så Benjamin borde vara här idag.

”Jag kommer om en stund, måste kolla upp en sak.” sa jag till Sofie och jag gick till receptionen.

”Hej, vet du vilken lektion Benjamin Dewey har just nu?” frågade jag när jag kom fram. Den gamla tanten, med rött hår, som jobbat här i alla år kollade på datorn och kollade upp på mig.

”Han har biologi med miss Harper, han slutar om fem minuter.” sa hon vänligt.

”Tack.” sa jag och log mot henne, hon nickade till svar och jag gick ut. Jag gick till biologi salen och ställde mig utanför dörren. Det ringde i klockan där inne och eleverna strömmade ut.

”Benjamin?” Jag försökte överrösta allt mummel med det gick inte. Alla elever var ute ur salen och jag var på väg att gå där ifrån då Benjamin tog tag i min arm.

”Vi går upp till skogen.” sa han och gick. Jag skyndade mig efter honom. Vi satte oss på det nedvälta trädet, som vi satt på förra gången.

”Vad ville du?” Han kollade på mig och log.

”Jag vet inte vad du tycker vi är direkt, om du tycker vi bara är vänner. Eller om du tycker att vi är mer än bara vänner. Jag behöver veta, vad du tycker om mig.” sa jag och blev genast lite obekväm med situationen.

”Okej, jag tycker du är en jätte vacker kvinna och jag gillar dig verkligen.” sa han och kollade fortfarande på mig, han skämdes inte alls över situationen.

”Benjamin, du är verkligen en jätte bra vän. Jag gillar dig verkligen men jag älskar någon annan, och han älskar mig också.” sa jag och kollade ner i marken. Jag kollade snabbt upp på Benjamin och jag såg på honom att han var besviken, fast han försökte kolla bort från mig, så mycket som möjligt.

”Benjamin, snälla. Säg någonting.” sa jag och kollade oroligt på honom.

”Renesmee, jag kom hit med min familj, för att påbörja ett nytt liv här. Då jag träffade dig och jag trodde verkligen att jag skulle få någon att dela mitt liv med. Jag älskar dig otroligt mycket men jag förstår dina känslor, nu finns det väl inget som håller mig kvar här längre.” På bara några veckor kände jag att jag och Benjamin hade kommit varandra jätte nära, och jag mådde inte bra av att han sa så, han lät så sorgsen. Det kändes som om jag förstört allt. Men vad skulle jag gjort. Tagit reda på att han var kär i mig och sedan låtsas ha samma känslor för honom? Jag skulle bara ha sårat honom ännu mer om jag skulle gjort så, och det skulle aldrig falla mig in att göra, fören efteråt.

”Jag vet inte vad jag ska säga. Jag visste inte att du kände så. Jag vill verkligen inte såra dig, men det är så här det är. Jag älskar verkligen den här killen och han älskar mig. Men jag hoppas att ni inte flyttar på grund av det här.” Jag såg sorgset på honom och han mötte min blick.

”Jag förlåter dig Renesmee, jag skulle aldrig kunna göra något annat än att förlåta dig. Jag älskar dig otroligt mycket.” sa han med ömhet och vänlighet i rösten. Han kollade på mig och kysste mig sedan varsamt på kinden. Jag blundade och sedan kände jag vinden i mitt hår, han var borta. Jag öppnade sorgset ögonen och kollade runt om mig. Jag reste mig upp och kollade ut över skogen, han var borta. Tänk om jag aldrig mer skulle få se honom. Tänk om han var borta på riktigt. Jag stod inte ut med att ens tänka tanken. Jag försökte samla ihop mig och jag sprang tillbaka till skolgården, där Sofie fortfarande väntade på mig, på bänken där jag lämnat henne.

”Var har du varit?” sa Sofie när jag kom fram till henne.

”Pratade med Benjamin.”

”Jaha, den där nya killen.” sa hon och log.

”Det är inte på det viset.” sa jag och tog min väska.

”Ska vi gå?” sa jag och kollade på henne.

”Vart?” sa hon. Hon kollade fundersamt på mig.

”Biologin börjar om fem minuter. Men om du vill få en utskällning av Miss Harper framför alla, så varsågod men jag går nu.” sa jag och brast ut i ett stort leende. Jag flinade och gick, hon kom springande efter mig. Lektionen gick inte direkt snabbt, tanken på Benjamin kom hela tiden tillbaka och jag hade inte direkt glömt bort gårdagen men Jacob. Men tillslut ringde det ut och vi samlade ihop våra böcker,vi gick till matsalen. När vi fått vår bricka med mat gick vi till vårat bord där Corbin redan satt med en av hans kompisar, Dave Hamilton.

”Hej.” sa Corbin och log mot oss.

”Hej.” sa vi och slog oss ner. Efter fem minuter kom också Hannah Swayles. En pratsam tjej som alltid satt i vårat bord. Hon fick mig att komma på andra tankar, men både Jacob och Benjamin kom hela tiden tillbaka. Jag visste att Jacob var den rätta. Och Benjamin, att se honom så sorgsen, jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var tvungen att prata med någon. Inte Alice. Inte mamma, och inte pappa. Rosalie eller Esme, var båda bra lyssnare och hade alltid något bra råd att ge. Jag bestämde mig för att jag skulle hälsa på Rose, då Esme inte var hemma. Hon och Carlisle var hos klanen Denali, uppe i Alaska. Jasper var också med dom, hur kunde han och Alice vara ifrån varandra? Fast dom hade ju träffats imorse. Corbin förde mig tillbaka till nuet.

”Nessie?” han viftade med handen lite framför mig.

”Ja?”

”Du stirrade bara tomt framför dig, jag blev lite orolig där.” sa han och flinade.

”Ja, jag har bara mycket att tänka på just nu.” Vi fortsatte prata en stund sedan lämnade vi brickorna och gick ut. Jag och Corbin gick till SO salen, vi satte oss på våra platser och Mr Smith kom in i rummet. Han började prata om något med blommor, sedan hörde jag bara mummel. Tankarna kom hela tiden tillbaka, den här lektionen tänkte jag bara på Jacob. Vad gjorde han nu? Vad skulle jag säga nästa gång jag träffade honom? Skulle jag berätta att jag hört vad han sagt i sömnen? Skulle jag bara låtsas som om jag inte hört honom? Skulle han då gå och tänka på det? Nej, jag måste berätta det för honom. Men jag skulle först prata med Rose. Miss Harper frågade mig efter lektionen vad det var med mig. Jag svarade att jag bara hade mycket att tänka på. Hon sa: ''Det som nu tynger dig så, borde du rätta ut. För du ser lite orolig ut.'' Hon hade helt klart rätt. Jag borde rätta ut det här men jag var mer än bara orolig. När jag kom ut på parkeringen stod Alices gula Porsche på min parkering. Hon stod lutad mot bilen och smekte den. Jag gick till henne.

”Hej.” sa jag och log mot henne.

”Jag får väll ta att skjutsa dig till Rose, byrackan kommer vara hos er i eftermiddag.”

”Okej.” sa jag och drog på munnen, ett försök att le.

”Skönt att slippa idrotten?”

”Ja. Alltid skönt att slippa lektioner.” sa jag och för en gångs skull log jag. Hela vägen satt jag tyst i bilen och kollade ut ur fönstret. När Alice väl förstod att jag inte lyssnade tystnade hon. Istället satte hon på en lugnande låt på radion. Hon körde upp på grusvägen och hem till oss.

”Lämna grejerna, så skjutsar jag dig till Rose sen.” sa hon och jag gick in och lämnade väskan på mitt rum. Jag gick ut till Alice och vi åkte iväg.

Bra/Dåligt?

Mer/Sluta?

Det är jätte kul att så många tycker det är bra, och jag blir verkligen rörd av alla fina kommentarer:) Ska skriva på kapitel 12 nu, ur Roses perspektiv.