warm and beautiful

Warm and Beautiful

Kapitel 11

Komplikation

När vi kom in stod mamma i hallen.

”Hej.” sa jag och log mot henne.

”Hej, gumman.” sa han och log.

”Hej Bella.” sa Jake, och sparkade av sig skorna.

”Jacob. Jag städade här nyss.” sa mamma och kollade menande på skorna som låg mitt i vägen.

”Förlåt.” sa han och ställde snyggt skorna bland dom andra.

”Bra.” sa mamma och små flinade.

”Det finns mat.” sa mamma och gick till köket.

”Jag är mätt.” sa jag och vi gick efter henne till köket.

”Vad har du ätit?” frågade hon och ställde fram en tallrik på bordet.

”Jagat, rättare sagt.”

”Okej, men exakt vad?” sa mamma och tog fram bestick och ett glas.

”Här.” sa hon och gav Jacob besticken och glaset.

”Rådjur.” sa jag och slog mig ner.

”Gott.” sa mamma och la upp en omelett och bacon på Jacobs tallrik.

”Ja.” sa jag.

”Vill du ha något mer? Sallad kanske?” sa hon och gick till kylskåpet.

”Nej, nej. Bella, det är bra som det är.”

”Okej.”

”Mamma, varför skulle jag komma hem så tidigt?”

”Det är skola imorgon, och jag visste inte om du gjort klart dina läxor. Har du det?”

”Bara lite med matten.”

”Okej. Gör den sen då.” Jag nickade till svar. Jacob åt upp maten och vi gick till mitt rum. Han bredde ut sig på sängen och suckade djupt.

”Vad är det?” Jag tog fram matten och satte mig vid skrivbordet.

”Inget, är bara trött.”

”Men Jacob. Sov då.” sa jag och började med matten.

”Ja, om du inte vill kolla på när jag gör den tråkiga matten. Du väljer.”

”Ja, jag antar att jag kunde sova en stund. Men när du ska sova-om jag sover så länge-får du väcka mig eller bara putta mig åt sidan.” sa han och log, den andra tanken gillade jag. Att ligga där i sängen, bredvid Jake. Hans värme.

”Jag tar andra alternativet.” sa jag och log.

”Okej.” sa han och slöt ögonen. Efter tio minuter började han snarka högt. Jag krånglade i minst fyrtio minuter med matten. Det gick till slut. Men det tog lång tid. Sedan gick jag till badrummet och borstade tänderna och tog en varm dusch. Det varma vattnet som sipprade ner för min kropp. Jag tvålade snabbt in kroppen och sköljde mig med kall vatten. Sedan stod jag en lång stund i duschen och njöt. Jag virade in kroppen i en varm handduk och torkade håret. Jag borstade snabbt ut håret och tog kläderna i handen, med handduken virad runt kroppen. Jag gick in på mitt rum och la kläderna i fåtöljen vid sängen och ställde mig framför spegeln. Jake snarkade fortfarande, men inte lika högljut. Jag tog fram ett par trosor och en för stor T-shirt. Jag tog på mig det och kollade på klockan. 21.30. Jag kunde ta och läsa en stund. Jag tog upp ''förföljaren'' från skrivbordet och satte mig i fåtöljen. ''Förföljaren'' hade jag läst minst åttio gånger, min favorit. Den fick mig att rysa varje gång jag läste den. Jag hade haft den sedan jag var jätte lite, mamma köpte den bara något år efter jag lärde mig läsa, sedan fastnade jag för den. Och jag läser den nästan jämt. Jag hade precis kommit in i boken, till en spännande del då Jake sa:”Nessie, jag älskar dej så oerhört mycket. Vill du gifta dig med mig?” Han pratade i sömnen. Åh Gud. Jag tappade boken och hade munnen öppen som ett stort O. Tänk om han imorgon kom ihåg drömmen. Eller om han helt enkelt ville gifta sig! Nu ville jag verkligen inte lägga mig hos honom. Jag skulle bara ligga där spänd hela natten, och inte kunna somna. Och sedan imorgon, skulle jag komma för sent. Det knackade på dörren och jag försökte samla ihop mig lite.

”Gumman, kan du komma en liten stund?” viskade pappa. Jag nickade och gick ut ur rummet.

”Vi går ut och pratar lite bara.” sa han och kollade på mig allvarligt. Jag nickade åter igen, jag kunde inte få fram ett ord.

”Jag hörde vad han sa, i sömnen. Och jag vet vad du tänkte.”

”Jag...vet.” fick jag fram med en pipig röst.

”Åh, gumman lilla.” han omfamnade mig i en kram och höll om mig.

”Jag tror inte att vi ska säga till Jacob att vi hörde.” sa han och jag kollade upp på honom. Jag ruskade på huvudet och kollade ner i marken. Han lyfte upp min hacka, och höll den kvar.

”Renesmee, vad vill du? Nu frågar jag dig, snälla säg vad du vill.” sa han och jag förstod att han inte fattade så mycket inne i mitt huvud nu. Tankarna bara snurrade.

”Jag..vet inte....Jag är absolut inte redo att gifta mig. Men jag älskar honom så mycket.” sa jag och min röst hade inte återställt sig helt ännu.

”Jag förstår. Nästan som med din mamma och mig. Hon hade blev uppfostrad att giftermål inte var bra när man var så ung. men jag övertygade henne.” sa han och flinade åt ett minne.

”Mmm. Men jag vet inte vad jag ska göra. Jag måste säga något. Jag kan inte bara låtsas som om jag inte hörde det. Tänk om han går och tänker på det!”

”Ja, gumman. Jag vet ärligt talat inte vad du ska göra men jag tror att du borde prata med honom, om du verkligen tror att han är den rätta.”

”Jag får tänka på det. Men jag vet inte om jag vill sova i samma säng som han efter det här.”

”Jag förstår. Vi kan bädda i gästrummet. Kom vi går in nu.” Vi gick in och mamma hjälpte mig att bädda i gästrummet.

”Tack mamma.”

”Så lite så. Men du försök att inte tänka på det för mycket inatt okej?”

”Ska försöka, men det kommer nog inte gå så bra.” sa jag och kurade ihop mig i sängen.

”God natt älskling.”

”God natt mamma.” Hon kysste mig på pannan och stängde sedan dörren. Jag försökte slappna av, inte tänka på det. Men det gick bara inte, jag tänkte på en massa andra saker, försökte tränga ute tanken men den kom hela tiden tillbaka. Jake vill gifta sig med mig. Jag förstod det inte. Jag älskar honom, otroligt mycket. Jag har aldrig älskat en man lika mycket som Jacob men gifta sig, och jag är ändå bara sex år. Nu, för första gången kan jag använda min riktiga ålder som en ursäkt. Jag la mig på mage och tog kudden över huvudet. Jag bankade kudden i huvudet. Försökte få bort tankarna. Jag tände lampan som stod på nattduksbordet och där bredvid min telefon låg ''förföljaren''. Jag tog upp den och började läsa där jag börjat.

…...

Jag vaknade, jag satt upp, på ett konstigt sätt. I gästrummet. Plötsligt klarnade allt för mig och jag kom ihåg allt från kvällen innan. Det knakade på dörren och jag reste mig upp.

”Kom in.” sa jag och började bädda.

”Jag tänkte att du ville ha några kläder att ta på dig.” sa en kvittrande röst. Jag kollade genast upp.

”Alice! Åh Alice!” sa jag och kramade om henne.

”Lilla gumman, så ja. Här ta på dig det här nu, din mamma har lagat frukost.”

”Tack.” sa jag och tog på mig kläderna.

”Sen när fick jag klä på dig?” sa hon och kollade förvittrat på mig.

”Haha. Vet inte. Du får det ibland. När jag inte är på humör.”

”Ja, okej.” sa hon och log.

”Det passade ju bra!” sa hon och jag kollade först nu på kläderna. Ett par tighta jeans en söt tunika aktig, rosa T-shirt. Med ett siden band som hon snabbt knöt en rosett med, i sidan.

”Ja, det var fint. Men jag vet inte om det riktigt passar skolan.”

”Jodå. Allt passar allt!” sa hon och tog fram en vit munk jacka.

”Åh! Vad fin!”

”Det är ju bara en munk jacka. Så att det inte blir för fint, för en skoldag.” sa hon och kollade konstigt på mig.

”Jaja, jag tar på mig den sen.”

”Är han fortfarande här?” sa jag och kollade lite oroligt på henne.

”Nej. Sam ville att han skulle patrullera. Så det var bara bra. Så idag blir det du och jag. Jag skjutsar dig till och från skolan.” sa hon och brast ut i ett stort leende. Vi gick till köket och jag tog bara en tugga av en smörgås, sedan tappade jag aptiten.

”Men ska du äta mer gumman?” sa mamma och kollade lite oroligt på mig.

”Nej, är inte sugen.” Pappa kom in i köket och kram de om mamma, han höll henne i sin famn och kysste henne. Jag tittade bort, på Alice, hon bara log. Jag slängde en snabb blick på dom och dom höll på än. Jag himlade med ögonen och Alice fnissade. Alice och jag plockade in frukosten-dom stod där i köket-fortfarande-och kysstes-sedan gick vi ut till bilen.

”Var är bilen?” jag kollade förvirrat runt, men ingen bil.

”Den är i garaget hos Esme och Carlisle. Vi får springa dit.

”Okej.” sa jag och log. Hon greppade tag i min hand och vi sprang hem till Esme och Carlisle, han i hand. När vi kom in i garaget stod Emmetts jepp där, Rosalies mercedes och Alices porsche.

”Var är Esme och Carlisle?” frågade jag, förvirrat. Deras bil stod inte här. Den svart volvon var borta.

”Hos Tanya och dom andra. Dom har visst något problem där uppe. Jasper är med dom också. Jag var där uppe igår, men åkte hem idag.” när hon sa att Jasper var där uppe, blev hon genast lite mer sorgsen. Det måste vara svårt för dom att vara isär.



Bra/Dåligt?

Mer/Sluta?

Blev det bra? Var det spännande. Säg gärna er åsikt:)
Håller på att skriva kapitel 11 del 2.
Sedan kommer kapitel 12 ur Rosalies perspektiv :)
Hoppas detta kapitel blev bra och att ni njöt av det ! :) <3